Efter några dagar i New York där ivriga reseledare präntade in i oss att be om ursäkt om vi råkade knuffa någon eller om någon råkade knuffa oss började artighetsfraserna sitta i ryggmärgen. Det blev “sorry” eller “excuse me” titt som tätt. Kändes riktigt bra.
Igår på Brohallen när jag står lite i vägen för en kundvagn kom ryggmärgsbeteendet fram: “Ursäkta” slank det ur mig.
Hu, så fel det kändes. I Sverige säger man inte ursäkta om inte den andre personen bryter benet eller knuffas utför ett stup. Det räcker med att flytta sig lite diskret i sidled för att lämna plats, man kan på sin höjd undslippa sig ett litet ursäktande leende, så det så.
Ser ut som en riktig semestervy!
Jag brukar alltid säga flåt, om jag knuffar till nå´n!
Kommentarer är stängda.