Thomas Vy

När jag tittade mig i spegeln häromdagen tyckte jag att jag skymtade fler personer bakom min rygg. Var inte Ruth och Nisse där? Om man tittar efter riktigt noga kunde man se fler gestalter skymta?

Tyckte mig se både Einar, Beda och Magda. Ja, Knut och Oskar syntes också ganska tydligt. Långt, långt därbak i folkmyllret av släkt såg jag till och med Nils Petter Persson Enqvist född 1802. Ja, jag kunde inte riktigt se hur han såg ut, han vände sig bakåt och titta bakom ryggen.

Kanske skymtade han i sin tur Nils Hanson som begravdes 30:e September 1711, 44 år gammal i Gammelstadens kyrka.

Han lämnade hustrun Margareta ensam med barnen på gården i Björsbyn. Hon överlevde Nils med 35 år. Undrar hur hennes liv var? Hennes förstfödde Hans Nilsson dog 5 år gammal. Det gick bättre för hennes andre son, Nils Nilsson. Han blev vuxen och fick egna barn.

Tack för det Margareta. Utan dig hade inte jag funnits till.

Ett ljus för
lilla mamma.

Sista strofen i en höstdikt av Mätispojken
Nedtecknat av Gustav Granberg Ängesbyn

Ållt he vackert jer fär fåort
he so löis i greot o stjimmer,
he gä nästan djönast bårt
he hinn armes böri glimmer.
Höst o vönter nestan stendit,
seg, visst jer he för eländigt.

säg, visst är det för eländigt.

Har just hittat Thomas Manns ”Den helige syndaren” i bokhylla. Jag kommer ihåg att jag blev fascinerad av den när jag var i femtonårsåldern. Nu har det skrivits i massmedia om en nyöversättning av ”Bergtagen” då kom jag ihåg Thomas Mann.

”Den helige syndaren” ska få en genomläsning. Det ska bli spännande att se om en 55-åring uppskattar samma bok som en 15-åring gjorde för en himla massa år sedan.

Du behöver inte läsa det här. Det är förmodligen ointressant för dig. För mig är det nödvändigt, jag behöver skriva ner lite av det som hänt i sommar.  Hur ska man annars komma ihåg vad man gjort.

Tidig vårresa till Barcelona. Karin så sjuk att resan blev en mindre katastrof. Vi såg lika mycket av sjukhuset som staden.

Mellanlandning i Luleå. Ett kort besök för att hälsa på släkt och städa stugan inför sommaren.

Fira midsommar i Norrköping, god idé om man vill ha lugn och ro, promenera och äta gott.

Segeltur med Ola. Den tilltänkta klassträffen med gamla kompisar från lärarhögskolan blev inte så välbesökt men båtturen från Arkösund till Västervik var mycket fin.

Vandring till Nora. Går alldeles utmärkt om man får vila upp sig på Nora stadshotell innan man vandrar hem till Linde igen.

Avslutning på sommaren med tre veckor i ett rekordvarmt Luleå.

Här bodde min farmor och farfar, Beda och Einar. Dom föddes 1902 och 1901. Beda gick bort 1977 och Einar 1982. Huset är sålt men jag tänker ofta på dem när jag ser det.

Huset ser nästan ut som när dom bodde där, lagården ser också likadan ut. Villorna som nu omringar gårdsplanen var inte påtänkta, där gick korna och betade, jag tror att det var sex eller sju kor. De gick att leva på sju kor och några höns. Skogen kanske gav lite också.

Förflyttningar skedde med cykel, spark eller traktor, en David Brown från 1955. Utflykterna blev inte så långa. Korna skulle ju mjölkas varje morgon och kväll så semesterresor var ändå inte aktuella.

Vilket annorlunda samhälle de levde i som barn och unga. Vilken resa de fick göra, vilka nya uppfinningar och framsteg de fick uppleva,

Sväva fritt,
inga onda knän.
Vila, vi har det bra här nere.
Vi är många och vi tar hand om varandra.

Kärlekens tid
Linde bergslags kammarkör

Hemma igen från en mycket bra men tråkig resa. Min mamma är mycket sjuk.

Skulle kanske stannat längre hos henne…

Fick ett tips från Gustav. Gamla Renaulten är till salu på Blocket. Tur att det är cab på båten så att inte frestelsen blir så stor.

Ska sanningen fram så var det rätt så svettigt att köra den. Det blev motorstopp i varje gathörn.

Då går gamla Albin i båten bra mycket bättre.

Hm… en transport från Villvattnet till Luleå. Varför inte ta en liten omväg och åka en bit in i landet, kanske besöka Storforsen på vägen.

Jo, det gick väl bra men vägstandarden i Västerbotten är inte alltid kanske vad man önskar sig…

Jag ska inte skylla på Vägverket det är nog författaren till vägkartan som ritar alla vägar på samma sätt, stora, små, asfalterade, skogsbilvägar alla ser likadana ut på kartan, som gör att resan blir lite ojämn. När vi hade åkt en och en halv mil efter den här vägen var det nära att vi misströstade men det ljusnade och vi kom fram.

Kanske ska tillägga att resan var mycket trevlig, vackert väder och trevligt sällskap gör att några mil extra och mindre god vägstandard är lätt att överse med.

Vi fick några dagar tillsammans under hans sista vecka i livet. Vi låg på mattan i mitt vardagsrum och pratade gamla jaktminnen.

Han var visserligen inte så intresserad av rådjur. Han var mer lagd åt jakt på kvinnfolk, men det gjorde inte så mycket. Minnen hade vi.