Ett ekonomiskt system som är självläkande och reparerar sig självt, är inte det ett härligt tillstånd? När någon eller några begått ett misstag så ställs allt tillrätta alldeles av sig självt. Vi känner obehag eller smärta och lär av våra misstag.
Läste nyligen i DN om ett estniskt par som fick lämna sitt drömhus för att landets ekonomi råkat illa ut, lånen var för stora och inkomsterna hade minskat. Undrar vad som hände med huset? Såldes det till en familj i något land som klarat sig bättre? Fick det stå tomt? i så fall en ännu sämre affär för banken. Köptes det av någon annan estnisk familj? Hur kan den familjen ha råd med huset? Var inte de drabbade av den ekonomiska nedgången i landet. Kan det vara så att den familjen inte kände det obehag som resten av estländarna kände?
Den som saknar förmågan att känna smärta är handikappad, gör sig lätt illa och märker inte sina misstag. Om nervsystemet är skadat så att en att man inte känner smärta från en skadad kroppsdel gör man om samma misstag gång på gång.
Vilka känner av felaktigheter i vår ekonomi? Vilka känner av smärtan och obehaget? Sjuka, pensionärer, barnfamiljer med svag ekonomi, arbetslösa, låginkomsttagare. Vilka får lämna sina hus, snåla in på matkontot, ställa in semesterresan?
Det nervsystem som skulle förmedla känslan uppåt i systemet, det som kallas solidaritet är borta, utslaget och försvaras av ingen. De som kapar åt sig vinster, avgångsvederlag och väl tilltagna riksdagslöner märker ingenting. Möjligen en svag retning, kanske man anar att det gör ont någonstans i samhällskroppen, men smärta, nej smärta kan det nog inte kallas.