Var är hemma?

En sista varm sommardag, sista doppet i Sínken för i år, ungarna på Lule kalaset, toaletten städad, i morgon bär det av söderut.

Det finns mycket roligt därnere, mycket att längta till, men varför är det ändå alltid så vemodigt att åka? Om man levt halva livet häruppe och halva därnere söderut borde väl känslorna vara detsamma men det är ändå nåt speciellt med den plats där man växt upp. Dofterna, himlen, människorna.

Just nu är himlen sagolik vacker. Klockan är halv tio, solen är på väg ner. Det märks att sommaren är på väg bort.

Man kanske ska vara glad över att det finns flera platser att trivas på men det känns ändå alltid jobbigt att stänga för vintern så här tidigt.

Nåväl, 12 timmars bilfärd sen ses vi därnere, söderut.

Comments are closed.