En atom består till mer än 99,9% av tomrum, jag består av atomer. Hur kan dessa atomer tillsammans skapa något som kan tänka en tanke, smeka en kind, längta efter köttbullar, överhuvudtaget göra något meningsfullt. Jag som mest består av tomrum, varför ser jag inte rakt genom min arm?
Om elektronerna i mina atomer kunde komma överens med elektronerna i väggarnas atomer, (de består antagligen av lika mycket tomrom som jag gör) om alla elektroner kunde samordna sina tidtabeller för rörelserna så att de inte krockar, skulle jag då kunna passera väggen, stjäla en köttbulle av grannen och sedan smita tillbaka.
Det skulle egentligen räcka långt om jag bara kunde titta genom grannens tomrumsvägg och se om han har fler TV-kanalen än jag.