Det är svårt att ransonera nyheterna från Ukraina. Pendlar mellan att sitta och följa ställen som hejar friskt på Ukraina och räknar antalet döda ryssar och ställen som verklige visar vilken sorg och vilken förtvivlan barn, anhöriga, föräldrar, makar känner.
Jag tittar på kartor över var fronten går och känner mig som svenska familjer på gamla reportage från andra världskriget som sitter samlade framför radion och följer krigets utveckling.
Nästa minut tittar jag på bilder av barn som fått lemmar amputerade. Små barn som vinkar av sin pappa som ska iväg till fronten. Äldre människor som bär sina matkassar på öde gator bland bombade ruiner. Glömmer också av bara farten ibland att tänka på att samma familjetragedier utspelar sig i Ryssland.
Allt på grund av en man som sitter långt från krigsskådeplatsen och förmodligen är livrädd för sitt eget liv, livrädd för sin egen befolknings och eftervärlden dom om krigets skulle förloras.