Hoppa till innehåll

Rymdpromenad

En människa på rymdpromenad är fast till en rymdstation med en vajer, kabel, eller ett rep. Om repet brister svävar människan bort i rymden, ohjälpligt borta. Ingen kan rädda honom eller henne. Så länge syreförrådet eller dem medhavda energireseserven som håller temperaturen på en livsuppehållande nivå i rymddräkten fortfarande räcker till kommer hos astronauten att fortfarande vara där innesluten i sin rymddräkt. Fortfarande kommer han eller hon att andas.

Men sen … Vad händer sedan? I en oändlig tid kommer en stelfrusen kropp att segla vidare i universum. Tanken är obegripligt sorglig… i oändlig tid kommer de sörjande på jorden att veta att deras kära för alltid kommer att vara ensam ute i tomheten.

På samma sätt kommer den människa, kvinna, man, barn som under flykt från krig och grymheter förolyckas, drunknar, svälter ihjäl, fryser ihjäl,  för evigt vara förlorad för sina älskade.

Varför fylls jag av skräck för den eviga seglatsen ut i rymden? Varför påverkar resan ut i det tomma så definitivt och obarmhärtigt? Varför påverkar den tanken mer än den stora mängd som dör varje dag i vår värld här på jorden.

Är den väsensskild från det vi ser i vi år omvärld just nu? Ett drunknat barn i Medelhavet. Ett barn som hade kunna ha förhoppningar om en framtid, en familj, barnbarn. Ett gott liv.

Låt oss binda den livstråd som binder män, kvinnor och barn till ett bra liv lika stark som vi binder den livstråd som håller atsronauten vid liv.